Nu när all stress har lagt sig så har jag haft tid till att fundera lite. Om 25 dagar slutar jag grundskolan. En trygghet jag haft i 10 år lämnar jag snart bakom mig, alla vänner, alla lärare och går mot nästa kapitel i livet. Men ändå låter det så långt bort. Det är som ett oskrivet blad, där det enda jag vet är vad jag inte kommer att ha kvar. Och det skrämmer mig lite. Samtidigt som jag dör av längtan efter nya utmaningar, nya miljöer och nya upplevelser så är jag fortfarande en sådan tjej som är rädd för förändringar. Kanske kan det bero på att jag just nu är så lycklig och har allt jag kan önska mig - bara en massa kärlek. Vare sig man vill/behöver eller inte så tror jag alla kommer tänka i stil med att "en ny början", första dagen på gymnasiet. Och det skrämmer mig lite det med, att andra ska få en uppfattning av mig. Men allt detta kanske bara är bra saker? Jag vet inte, eftersom jag inte varit där än.